Skolcoacher som relationella nyckelpersoner i skolan – ny forskning synliggör en växande yrkesroll
I en ny vetenskaplig artikel i tidskriften Sosiaalipedagogiikka undersöker universitetslektor Matilda Wrede‑Jäntti från Helsingfors universitet och lektor Carolina Silin från Yrkeshögskolan Novia hur skolcoacher beskriver sitt arbete och vilka socialpedagogiska inriktningar som präglar deras verksamhet i skolvardagen.
Studien ger en fördjupad bild av en yrkesroll som vuxit fram som svar på ökande behov av stöd för barns och ungas välmående.
Forskarna har intervjuat 15 skolcoacher i svenskspråkiga skolor runt om i Finland. Resultaten visar att skolcoacher i första hand ser sitt uppdrag som att stödja elevernas välmående på individnivå. Arbetet handlar om att finnas till hands, bygga förtroende och möta elever utan krav på prestation eller bedömning.
Den socialpedagogiska inriktningen som dominerar är förstående och relationell. I praktiken innebär det att skolcoacher:
- möter elever som medmänniskor
- är närvarande i skolans vardag – på raster, i korridorer och klassrum
- lyssnar och bekräftar
- beaktar elevens hela livssituation
- använder sin egen personlighet och relationskompetens i interaktionen med eleverna.
Många skolcoacher beskriver sig som trygga vuxna som elever vågar ta kontakt med just för att de inte ställer krav på prestationer eller sätter betyg.
Ett återkommande tema i studien är den oklara arbetsrollen. Skolcoacherna berättar att deras uppdrag ofta är vagt definierat, särskilt i början av anställningen. Gränserna gentemot andra professioner, som lärare, studiehandledare och skolkuratorer, upplevs ibland som suddiga.
Denna otydlighet har två sidor. Å ena sidan ger den skolcoacherna stor frihet att forma sitt arbete utifrån skolans och elevernas behov. Å andra sidan kan den leda till osäkerhet, överlappande arbetsuppgifter och svårigheter i samarbetet med andra yrkesgrupper.
Även om skolcoacher ofta förväntas arbeta förebyggande och på grupp- eller organisationsnivå, visar studien att det dagliga arbetet i praktiken domineras av individuellt stöd. Gruppverksamhet, workshops och gemenskapsbyggande insatser förekommer, men tar betydligt mindre tid.
Forskarna noterar också att skolcoacher sällan arbetar med att ifrågasätta skolans strukturer eller organisatoriska villkor. I stället riktas insatserna främst mot att hjälpa enskilda elever att hantera svårigheter inom ramen för det system som redan finns.
Det väcker viktiga frågor: Ska skolcoacher främst fungera som individuella stödpersoner? Eller finns det potential att också arbeta mer långsiktigt och strukturellt för att utveckla skolmiljön?
Studien bidrar med efterlängtad kunskap om en yrkesroll som blivit allt allmännare i skolans vardag. För skolcoacher kan studiens resultat ge impulser till att granska och forma yrkesrollen. För yrkesverksamma inom elevhälsa, pedagogik och ledning ger resultaten däremot ökad förståelse för skolcoachens mål och arbetsuppgifter, vilket kan fungera som ett underlag för att utveckla det interprofessionella samarbetet i skolan.
Forskningen synliggör hur socialpedagogisk kompetens omsätts i praktiken och hur relationsskapande arbete kan fungera som en bärande resurs i det förebyggande arbetet med barn och unga.
Artikeln "Millaisia työorientaatioita on tunnistettavissa kouluvalmentajien työssä? Kouluvalmentajien näkökulmia työhönsä laadullisen tutkimuksen valossa" är fritt tillgänglig och publicerad i Sosiaalipedagogiikka, volym 26 (2025).
Intervjuerna har utförts inom projektet Skolcoach, som pågick under åren 2021–2023 och finansierades av Konstsamfundet och Svenska kulturfonden. Läs mera om projektet här.